Många jag pratat med som sprungit Lidingöloppet säger att det var det värsta dom gjort. Smärta och kramp överallt. Vissa har till och med brutit loppet.
Dagarna innan loppet var jag väldigt nervös. Visste nog inte riktigt vad jag hade gett mig in på. Det har inte blivit den träningen jag hoppats på. Såg Lillsved som en möjlighet till tokbra löpträning men där har jag bara sprungit två gånger. Max 1,2 mil. Lite ångest måste jag säga.
Men jag har nog rätt mycket bättre kondition än vad jag tror. Har fått en massa tips om att verkligen ta det lugnt i början av loppet. Första milen skulle vara väldigt enkel (Den var ruggigt enkel) och sen skulle backarna börja komma och det skulle suga i benen.
Jag tog det lugnt i början och kände efter 15 km att det inte alls var jobbig. Jag undrade när det jobbiga skulle börja. Jag vågade inte riktigt öka tempot för när som helst kunde det komma tänkte jag.
När jag kommit fram till 20 km fanns det ingen anledning att vänta längre. Det var bara att tokköra.
Ökade tempot och jag kände mig extremt stark. Hade ett grymt flow i kroppet, allt föt på som jag ville.
Abborrbacken var ingen match. Sprang upp för den med bra kliv. Med ett leende :).
Min sluttid blev 3:03:05.
Nästa år satsa jag på jubileumsmaran, midnattsloppet, halvmaran och lidingöloppet.
Eller i alla fall några utav dem :)
Anders sprang på 3:05:38 så nu är han lite bitter ;)
SvaraRadera